Intressant läsning

Kolla in:

Ungas integritet på nätet

från www.iis.se.

Alla borde läsa!

Lärarplattformar, Bilda

Det här var skoj! Nu har jag sett hur det fungerar bakom de låsta "bilda-dörrarna" och måste ännu en gång säga att det är en otroligt pedagogisk plattform, även för den som jobbar med den ur syftet att lära (då jag bara sett plattformen ur den andra vinkeln, som en slitande elev). (kommer mera..)

Lärarplattformar

Jag har provat på blackboard, moodle och bilda (med flera) då jag studerat mycket på distans. Och jag anser att bilda är allra bäst, kanske mycket på grund av ren vana, då bilda är verktyget som min högskola använder, men jag känner att bilda har en mer överskådlig och logisk uppbyggnad. Jag ser inte någon uppenbar miss i några av dessa plattformar, men jag känner verkligen att PingPong har utvecklat bilda till ett otroligt pedagogiskt verktyg.

Plattformar för lärande passar bra i de flesta kurser enligt mig, projektarbetet via plattformar fungerar hur bra som helst, och att ha en "projektplats" tilldelad redan när projektet startar är otroligt skönt för att snabbare komma igång med arbetet. Vid effektiva distansstudier är lärarplattformarna ett måste, men där är diskussioner mellan lärare och elever ett måste, på en annan nivå. Här är det viktigt att plattformen redan från början är pedagogiskt uppbyggd så att elever slipper bli vilseledda och så att de kan komma igång med sina studier så fort som möjligt, istället för att diskutera kring HUR man skall använda plattformen.

Annars så gillar jag tanken av att använda lärarplattformar i de flesta undervisningsformer. Jag anser att det både är mer miljömedvetet, då man genom att ha tillgång till alla dokument bara skriver ut de man verkligen behöver, och mer effektivt, då studierna alltid finns nära. Mindre dokument att släpa på, och smidigare inlämningstillfällen, då allt sker via datorn. Det är också lättare för läraren, då det är ett bra sätt att på direkten kunna använda olika sorters verktyg för granskning av arbeten (plagiering).

Från Lunarstorm till Facebook

Jag är rädd för den nätverkskultur som har kört över de yngre i vårt samhälle, och jag kommer så otroligt väl ihåg när denna rädsla föddes. Som tolvåring var Lunarstorm ett måste och allas olika ”krypin” skulle sminkas på högsta nivå för att folk skulle tycka att man var otroligt häftig och ”Lunarstorm-medveten”. Chatten fattade jag mig aldrig på, då det bara var massa konstiga samtalsämnen i de olika rummen, men gästboksinläggen regnade vilt och mailen var ett måste. Något år senare insåg man att namnet ”Blondie86” inte var så hippt längre, nu hade man ju, i sina egna ögon, ”växt på sig lite”, så namnbytet var ett faktum, och en rensning i sitt lilla ”krypin” genomfördes. Nu var det lite roligare att skriva vad man längtade till, som ”Lördagens fest hos Madde” än att man gillade BSB och Spice Girls. Nu bytte man också helt infallsvinkel i gästboksinläggen och det blev otroligt viktigt hur man formulerade sig, någon äldre kunde ju läsa och skapa sig en åsikt!

Jag hann byta namn ännu en gång till på Lunarstorm, jag hann mailbråka med en tjej som var arg för att hennes förra kille var intresserad av mig, och jag hann mailflirta med min gamla killes kompis innan det var dags för mig att säga hejdå till ”lunar” för evigt. Spiken i kistan kom lagom när mina kusiner blev tretton.

Det var då jag blev rädd hur det hade utvecklats, hur elva-åringar med namn som ”snygg_i_string_11” gjorde entré på Lunars gator och hur ”PlayboyGirrlJag” konverserade hejvilt i kusinernas gästböcker. Jag var för gammal, och jag hade inte hunnit med att förstå hur ”gamla” de små helt plötsligt var.

Jag slutade med Lunarstorm och var en lycklig ”icke-användare” till Facebook länge. Men sen då. Sen, av någon anledning, hamnade jag där med. Nu handlade det inte längre om att välja ett alias och skriva en fräck presentation så grabbarna skulle tycka att man var häftigaste bruden i världen, nej nu handlade det om att nätverka. Nätverka, mina vänner! Och det gick ju bra, jag hann bygga mig ett nätverk, spana mig sjuk på andras nätverk och fundera konstant över varför vissa var vänner med vissa, och hur olika relationer egentligen stod till. Jag hann bli sjukt sökande och beroende av att kolla andra människors inlägg, och jag hann söka uppmärksamhet som slutade i kaos. Sen var det slut med nätverkskultur för den gången. Jag gick ur Facebook, lovade mig själv att jag aldrig skulle ens titta på skiten igen, och kom tillbaka något år senare. För nu, nu hade jag ju verkligen blivit vuxen.

Facebook är nu för mig absolut ingenting. Jag varken nätbråkar, nätflirtar, längtar efter status uppdateringar eller stirrar mig sjuk på andras inlägg (inte alltför ofta i alla fall). Och jag frågar mig själv varje gång jag tittar in, varför finns jag ens kvar som användare? Ger det mig något över huvud taget? Svaret är att det måste göra det, för jag finns kvar. Svaret är att jag har blivit beroende av att KUNNA kolla andras inlägg, att se vad som uppdateras i vissa intressegrupper och att KUNNA spana på vem som är singel och vem som har gift sig och skaffa barn.

Och det mest intressanta är att det är exat likadant som när vi satt där på Lunarstorm som små. Exakt. Vi har bara ”växt på oss lite”. Hänger ni med?

Sociala Nätverk

Jag är inte ett fan av Twitter alls. Nu börjar jag känna mig otroligt digitalt o-kompetent på grund av allt jag inte gillar, men tyvärr. Inte Twitter heller. Jag ser inte meningen i att behöva uppdatera mitt liv inför andras ögon varannan timme, och jag ser absolut inte meningen i att läsa andras uppdateringar. Speciellt inte när det finns andra sociala nätverk som även har detta inkluderat. Twitter känns för mig överflödigt (men vänta bara, snart är jag säkert fast ;) och jag kommer stänga ner mitt konto så fort kursen är över. Tyvärr.

http://twitter.com/Caeriks

Jag erkänner att jag (som alla andra?) är med i Facebook. Jag har dock uppmärksammat att användandet blir mindre och mindre från min sida, medan jag såklart också ser att vissa inte överlever dagen utan att kolla sin profil minst fem gånger. Jag tror dock att Fb kommer att bli större. Kanske inte så mycket större ur den vinkeln som jag själv, och mina vänner nyttjar det (det vill säga möjligtvis skriver ett inlägg och lägger upp någon bild ibland), utan mer ur jobbets nyttjande och säkerligen också inom undervisning.

Det att folk samlas och är med i olika ”grupper” kan utnyttjas på många sätt, och inbjudningar hit och dit gör inte räckvidden sämre. Jag tror att större delen av Fb-användare mer kommer att använda denna sida som någon sorts digital almanacka/utgångspunkt för kursmaterial och liknande framåt i tiden. Folk kommer definitivt ledsna på att klicka ”like” på varandras status, det är jag övertygad om.

http://www.facebook.com/#!/profile.php?id=545584841

Bokmärkestjänster

Att spara bokmärken är att effektivisera internetanvändandet, och som alla vet så är det sådant jag gillar. Inte för krångligt, inte för mycket jobb, bara effektivisering. Ren och skär effektivisering. Jag använder verktyget för bokmärken i Firefox dagligen, alla mina mest besökta sidor finns där, och med mitt minne är det i många fall ett måste att spara sidor jag besöker, annars skulle jag aldrig hitta tillbaka (eller i alla fall behöva spendera alldeles för många minuter med att leta mig fram).

Just Delicious var dock inte min kopp the. Lite för mycket arbete för något som man lättare kan göra med ett klick. Eller har jag bara inte satt mig in i siten tillräckligt? Jag är i vilket fall som helst osäker, jag behöver visst mer digital kompetens J Jag ser absolut nyttan. Effektivisering åter igen. Effektivisering (vilket tjat). Och, att få med andra på tåget är alltid en nytta. Nog är det lite bra ändå?

Wikis

Wikipedia är den platsen där man först hittar vad man söker. Om man reagerar över att egentligen vem som helst kan ha skrivit detta och att dessa möjligtvis inte har någon som helst grund för sina ord? Nope.

Självklart skulle jag aldrig använda Wikipedia som en referens i något jag gör i skolarbetet, men det underbara är att du kan söka vidare på referenser som använts därifrån. Det är en guldgruva. Att använda Wikipedia i undervisningen ser jag inte som ett alternativ. Möjligtvis principen att lära sig skriva förklarande texter på ett lättförståeligt och underhållande sätt, men att använda wikipedia annars tycker jag borde undvikas. Mest eftersom det är svårt att skilja tillförlitliga saker från de som bara är blaj. Nackdelarna är absolut just det med källkritiken, om du inte är medveten om att vem som helst (utan den egentlige kompetensen om ämnet) kan ha skrivit en del i en text som du blint tror på så är du lurad. Kolla en länk som jag redigerat.

Dela videofiler

YouTube har alltid funnits där känns det som. Snacket om det där "nya på YouTube" hänger alltid i luften, och vissa saker "bara mååste" du har sett. Musik, folk som gör bort sig, fler folk som gör bort sig, fyndiga hemmafilmer och olika föreläsningar och utbildningar inom allt från smink till poledance. Det är bra, det är kul och det är helt vad effektivitet kan vara är enligt mig. Föreläsningar och föredrag som förevigas är underbart och jag ser absolut att YouTube har en stor plats i framtidens lärande, men jag tror att det allmänna kommmer konkurreras ut av personliga, privata sidor där filmer kan delas (math.se!). Men att jag skulle lägga ut en film på mig eller mina vänner på Internet? aldrig aldrig aldrig. Där går definitivt min gräns.

(Det finns inget som toppar, lovar)

Att dela eller inte det är frågan

Kontot startat och halvutvärderat på Flickr och jag tror att jag gillar det där. Jag har tidigare försökt med bilddagboken, men kom inte längre än ett försök. Så då är frågan, varför känner jag nu helt plötsligt mer för Flickr än för tidigare nämnd sida? Har min digitala kompetens helt plötsligt höjts över trätopparna så jag har tänkt om och inte alls tycker det är läskigt att dela bilder på internet, eller kommer detta gå över lika fort som det gjorde med mitt förra försök?

Jag tänkte direkt på mina kära far- och morföräldrar som sitter hemma i Gävle, mina kusiner och mina mostrar och fastrar, jag tänkte direkt att det här är något som vi kan dra nytta av. Jag vet att dom skulle tycka det var underbart att bli uppdaterad om vad lillfröken gör i huvudstaden!

Sen kom min andra tanke. Det handlar nog inte alls om någon förhöjd digital kompetens eller ens om att Flickr nog är bättre än bilddagboken. Det handlar om att jag nu i mitt liv helt plötsligt har mer att vilja dela med mig av än vad jag hade förr. Så lustigt!

(och, jag tror inte att denna sorts bilddelning är bra för annat än just det privata, tyvärr)

Dela Bilder

Så, i min strävan mot att bli mer digitalt kompetent så har jag startat ett konto på Flickr. Om jag kommer fortsätta använda kontot? Det visar sig framöver.

Dela Dokument

Att dela dokument är ett måste när man studerar, att använda Internet som en gemensam mötesplats är inte ett måste, men en otroligt effektivisering. Under mina sista år i skolan har Internet och dess olika "projektplatser" haft en stor plats i mina studier, och i många fall har det varit det enda sättet att kunna studera på. Jag gillar att flera människor kan arbeta tillsammans under samma villkor, men jag är inte jätteimponerad av google docs. Tyvärr.

Hellre en projektplats där deltagare kan ladda upp kommentarer och egna dokument än en där alla ska vara och gröta i samma. Jag tror att något som google docs kan höja stressnivån till tusen hos stackars människor som helt plötsligt inte har kontroll. Fast, ja, man ska väl se möjligheter också. Google docs är ett bra verktyg och en någorlunda lätt plats att arbeta på, det är inte svårt att skapa och dela dokument, men google docs är också en otroligt tråkig sida och alltmänt.. intetsägande. Tråkig, åter igen, tråkig.

Jag höjer fanan för att arbeta med sina dokument hemma på sin egna dator, att spara föra att inget skall tappas bort eller förstöras, och att dela på en låst projektplats där alla kan göra sina kommentarer. Men ja, man ska väl vara open minded för google docs ändå, man måste väl om man skall kalla sig digitalt kompetent?

RSS

RSS är en underbar sak. Tänk att få reda på allt du vill precis när det händer? Aldrig behöva söka, att effektivisera och att vara totalt uppdaterad. Aldrig missa, alltid veta, alltid. Jag gillar Really Simple Syndication (RDF Site Summary, Rich Site Summary) och tycker det är en bra sak för att hålla sig uppdaterad. Frågan är hur uppdaterad du vill vara? Åter igen effektivisering till tusen. Välkommen till framtiden..

Jag tror att RSS-läsare kan nyttjas till fullo på jobb och i skola, men privat är jag tyvärr inte intresserad (Måste där erkänna att jag har en lista med lediga jobb som uppdateras vareviga minut på mitt skrivbord). Kan inte nu komma på vad det är för något jag vill bli uppdaterad om varje vaken minut, jag tror inte jag orkar. Det får mig att bli stressad.

Men åter igen så handlar det om effektivitet, vi går mot mer och mer effektivitet och det kommer bli mer av allt. Mer RSS. Mycket mer. Så, det är bara att anpassa sig. Mot effektiviteten. (?)

Bloggar

Jag har skrivit blogg i många år nu, varför? Jo för att det är så otroligt skönt att skrika ut allt möjligt tjafs, utan att någon egentligen skall behöva lyssna och bry sig om allt. Bloggandet för mig har varit en känslokanal ut när locket behövde lättas på, och det har inte spelat någon roll att det kanske inte någon som egentligen läser allt blaj (www.caa.blogg.se).

Det främsta användningsområdet för en privatperson ligger nog just där, i känsloflödet som istället försvinner ut genom fingrarna istället för munnen. För mig kommer nog bloggen finnas kvar ett bra tag till. Ur mitt privata perspektiv. Så länge jag är en tänkande, nästan grubblande, människa så behövs känslorna omstruktureras och kläs i skrivande ord. Jag tror dock att bloggen kommer att bli större även inom arbete, och undervisning, jag tror att bloggen kommer att bli en kanal för tankar kring kurser, precis som i detta syfte.

Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet och vi skrev dagbok varje dag (”Idag har vi haft matte och svenska, det var roligt. Vi åt fiskpinnar till lunch, det var inte gott, nu ska jag gå hem. Hejdå” och jag älskade det! Varje fredag så kommenterade Lisa (läraren) vår vecka, i dagboken, och hon fick då en underbar grund för utvecklingssamtal. Här tycker jag absolut att vi skall lyfta in bloggen, i skola, som på jobbet? Att uppdatera och kunna reflektera över både bra och dåliga saker är ett måste för människan, och att göra detta via Internet (då gärna i stänga bloggsällskap) kan nog ge en skjuts i rätt riktning, och inget kommer behöver att ”rinna över”. Men. Det skrivna ordet är skrivet. Där har vi en farlig vinkel.

iphonen är död

Digital kompetens fram och tillbaka. Den nya I-paden fram, I-phonen tillbaka? Jag blev bara tvungen att berätta lite (mycket) kuriosa.

Jag var en av dem som tidigt var supertie på att skaffa en iphone. När den inte hade kommit till Sverige än och min dåvarande sambo fick den hemskickad var jag otroligt avundsjuk och längtade järnet till den dagen jag fick råd att införskaffa mig en svart skönhet.. Men pengarna växer lika mycket på träd nu som då för en student, så iphonen fick vänta. Istället skaffade jag mig en N70 och tro mig, jag blev otroligt nöjd. (och om ni fortsätter att läsa och förväntar er någon kurs-nytta så ska ni nog sluta nu ;)

Sen så rullade det igång, snacket om iphonen var ett faktum och alla ville ha en, alla skulle ha en, men det var långt från alla som tog sig råd. För det var mycket pengar för en telefon. Massor, men ja, jag har förstått: "Den är så mycket mer än en telefon", den slingan har gått varm ur munnen på alla apple-fanatiker. I vilket fall som helst så vände min avundsjuka till något av ett förakt. Jag kunde inte längre förstå hur människor ville spendera pengarna på en sådan hypad pinal och svor för mig själv att jag aldrig skulle luras av apple-auran. Aldrig.

Det gick sen ett år, två år, och mitt sug för att skaffa mig en iphone var fortfarande helt bortblåst. Det var bara nördar som hade iphones, det var min enda uppfattning, och jag förstod fortfarande inte nöjet med telefonen som livskamrat. Tills jag träffade Roger. Roger var en sådan där kille som levde med sin telefon, han sov med den, duschade med den, åt frukost med den, pendlade till och från jobbet med den och kollade på tv med den i handen. Jag tror inte att jag såg honom utan den där satans telefonen mer än ett dygn första veckan vi träffades, och det var otroligt irriterande. Diskuterade vi något så avslutades diskussionen med ett "vänta jag ska kolla på google" och telefonen åkte upp ur fickan, kollade vi på tv så var tv.nu uppslaget och zappningen kunde börja, bostadssurfningen gick också alltid varm, vid frukostbordet, vid tvn, i sängen, på.. ja, ni fattar. För att inte tala om de otroligt givande Pendeltågsresorna in till skola och jobb på morgnarna..

Trots irritation och trots en sorts känsla av att behöva tävla mot en satans innepryl blev jag tillslut smittad: det var ju rätt kul att landa flygplan, spela unblock och räkna ut skatten på telefonen ändå. Och för att inte tala om att kolla mailen i telefonen! Vad enkelt allt blev! (?) Hade jag missat det här i alla år på grund av ren tjurighet? Köplusten kröp sig åter igen på och jag var nära. SÅ nära att ta mina surt samlade pengar och införskaffa mig en vit skönhet (den svarta is out!). Jag vred och vände på tankarna, hur skulle jag få råd, skulle jag verkligen kunna spendera dessa pengar på en ny telefon, bara för att ha?

Svaret var nej. För helt plötsligt landade jag på jorden igen och insåg att varenda jäkel i denna stad har en iphone. Varenda människa, kille som tjej, ung som gammal, sitter och fingrar på sina vita och svarta kärleksbarn. Det är inte något speciellt längre med en iphone, det är heller inte nödvändigt att kolla mailen en gång i kvarten och att kolla facebook i mobilen varannan minut. Nej människor, gör slut med iphonen nu.

Köp en ipad! (Innan det är försent)

Jahapp. Trots sol, och välbehövd ledighet efter en sjuhelsikes slutspurt på kandidatarbetet så drar man igång med en sommarkurs. Jag måste vara galen, någonstans.

I vilket fall som helst så spelar min galenskap inte någon roll då jag, som alla andra somrar, vet att det inte räcker med att jobba några dagar i veckan för att få vare sig ekonomin att gå ihop, eller rastlösheten att sluta knacka på axeln. Så: Digital kompetens, här kommer jag!