Jag har skrivit blogg i många år nu, varför? Jo för att det är så otroligt skönt att skrika ut allt möjligt tjafs, utan att någon egentligen skall behöva lyssna och bry sig om allt. Bloggandet för mig har varit en känslokanal ut när locket behövde lättas på, och det har inte spelat någon roll att det kanske inte någon som egentligen läser allt blaj (www.caa.blogg.se).
Det främsta användningsområdet för en privatperson ligger nog just där, i känsloflödet som istället försvinner ut genom fingrarna istället för munnen. För mig kommer nog bloggen finnas kvar ett bra tag till. Ur mitt privata perspektiv. Så länge jag är en tänkande, nästan grubblande, människa så behövs känslorna omstruktureras och kläs i skrivande ord. Jag tror dock att bloggen kommer att bli större även inom arbete, och undervisning, jag tror att bloggen kommer att bli en kanal för tankar kring kurser, precis som i detta syfte.
Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet och vi skrev dagbok varje dag (”Idag har vi haft matte och svenska, det var roligt. Vi åt fiskpinnar till lunch, det var inte gott, nu ska jag gå hem. Hejdå” och jag älskade det! Varje fredag så kommenterade Lisa (läraren) vår vecka, i dagboken, och hon fick då en underbar grund för utvecklingssamtal. Här tycker jag absolut att vi skall lyfta in bloggen, i skola, som på jobbet? Att uppdatera och kunna reflektera över både bra och dåliga saker är ett måste för människan, och att göra detta via Internet (då gärna i stänga bloggsällskap) kan nog ge en skjuts i rätt riktning, och inget kommer behöver att ”rinna över”. Men. Det skrivna ordet är skrivet. Där har vi en farlig vinkel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar