Ny telefon

Nu har jag åkt dit på en också, en telefon med touchscreen. Och vad är det då som gör att jag köper en sådan tillslut? Jo, allt. Allt i och med att en helt ny värld öppnar sig och jag ser möjligheternas dörr stå på vid glänt. Visst vore det dumt att inte kika in? Jag vet att jag kommer bli mer beroende av min telefon än jag någonsin varit, men det gör inte ett dugg. Det gör inte ett dugg på grund av att jag har insett att jag hellre följer med strömmen, och allt det enkla det medför, än att gå vid sidan av den och slänga blickar och suckar åt deras håll.

Mitt första inlägg i den här kursen handlade om en viss iphone och den otroliga frustration jag kände när denna pryl tog över på tunnelbanan mer och mer, i klassrummet mer och mer och framför allt Hemma hos oss mer och mer. Den frustration jag kände speglades av de absoluta frågetecknet som uppstod när jag insåg att människor inte längre kunde sitta ner på tunnelbanan/fiket/bussen/köksstolen/bänken/restaurangen/(bakdelen) utan att plocka upp sin telefon. Surfa, maila, spela, leka, smsa. Surfta, maila, spela, leka, smsa.

Jag är fortfarande en sådan där som tycker att en resa med tunnelbanan är som bäst när man inte gör någonting. Jag är fortfarande en sådan där som gillar att sitta helt stilla och fundera om allt och ofta ingenting på min resa från punkt A till B. Jag är också en sådan som tycker att inget i hela världen är så underbart som att läsa (och bläddra i) en bok, och det jag menar är att jag hoppas att jag fortsätter att vara en sådan. Trots att jag har klivit igenom dörren av nya möjligheter.

(Är det bara jag som tycker att bokläsandet har gått upp igen? Har touchtelefonernas kulmen varit?)